Ensamvarg eller flockdjur?
Nu har jag varit sambo i lite över en månad, och nu har jag funderat ännu mer på det här. Kan man var både ensamvarg och flockdjur?
Jag har under den senaste månaden märkt hur skönt det är att ha ett eget hem, att ha flyttat hemifrån och sköta mitt. Vad jag också märkt är hur tråkigt jag tycker det är att vara ensam i lägenheten. Att laga mat till sig själv, vilket jag knappt inte ens gjort än. Att vara ensam helt enkelt. Jag är så glad att vara två, att bo tillsammans med någon. Att jag inte flyttade från familjen med tillhörande sällskap nästan dygnet runt till en egen lägenhet där jag bara har mig själv, datorn och radion att umgås med. Jag är väldigt glad att vi faktiskt är två. Jag vet inte om jag hade fixat att laga bra, god och nyttig mat till bara mig varje dag, lägga mig före midnatt och ha ett rent, städat och snyggt hem på det sätt vi har nu.
Detta till trots är fortfarande ensamheten något jag värdesätter enormt mycket. Jag tror att man måste vara ensam ibland, för att tänka mer på vad man har när man inte är ensam och för att inte trötta ut sig själv. Att hela tiden umgås med folk tror jag tröttar ut en på ett sätt man inte tänker på. Att bo tillsammans med någon och umgås med den här personen hela tiden är påfrestande det också, speciellt om man inte växt upp tillsammans som man gjort med sin familj. Man blir trött av det, trots att man knappt märker av det. Även om samboskapet är något man längtat efter så är det nästan som att flytta ihop med en helt ny person, trots att vi nu känt varandra i lite över fyra år. Jag älskar att vara sambo, och jag älskar hela den här situationen, men det är lite som att lära känna varandra på nytt, vilket är påfrestande och lite uttröttande.
Att vara själv en måndagskväll från sex till halv elva är ju inte speciellt kul, iallafall om man inte gör något av det. Att uppskatta ensamheten och värdesätta den tror jag är viktigt, att inte känna att man blir lämnad själv och inte har något att göra och börjar tycka synd som sig själv. Istället känna att man tar hand om sig själv, gör något av tiden, så att man inte bara sitter av den och tycker att det är så hemskt tråkigt att vara hemma och inte ha någon att umgås med eller något att göra
Just nu är jag på konferens i Katrineholm med en av styrelserna jag är med i. Jag är inte ensam här, men jag är här själv, utan sambo. Jag gör något eget, någonting ensam. Det är väldigt skönt på flera sätt. Jag umgås med människor som inspirerar mig och gör mig glad. Jag är borta från hemmet en helg och byter miljö för en kort stund. Jag är själv ett tag för att sedan ha mer krafter till tvåsamheten igen. Att vara ifrån varandra lite är bara nyttigt tror jag. Att vara ifrån varandra ger ju lite tid till att faktiskt sakna igen, vilket antagligen inte hinns med så ofta när man bor ihop...
Om man nu ska knyta ihop alla tankar jag har om att vara själv, ensam, sakna och vara sambo, så tror jag inte att man är antingen ett flockdjur eller en ensamvarg. Jag tror att man är både och, man behöver lite av varje för att må riktigt bra, så är det för mig iallafall.
I natt sover jag ensam för första gången på över en månad. Vad skönt det ska bli!
/S - Även flockdjur är ensamvargar ibland...
(Vill bara tillägga några saker... Jag älskar att vara sambo, och vi har det hur bra som helst. Texten syftar inte heller till att lägga värderingar eller skillnader mellan begreppen själv och ensam som jag läst om på flera ställen. Inte heller handlar det om någon sorts egoboost, eller att hjälpa sig själv, det är jag inte alls bra på. Det är inte det den här texten handlar om. Den handlar om att vara ensam. Eller själv. Och sambo/hemmaboende.)
Ja den där egna tiden är väldigt viktig att få! Annars blir man tokig även om man trivs med den man bor med. Tycker också det är tråkigt att vara hemma själv, även om det är jättemysigt ibland också.
Det är något med att ha en otvungen närhet, bara att det är någon annan hemma utan att man behöver göra allt tillsammans. Det är mysigt. Och det är viktigt att respektera att det inte handlar om att man inte vill umgås med den andra, utan bara att man vill umgås lite med sig själv. Sen kan det förstås bli för mycket av den varan också ibland.
Men det är verkligen mysigt att vara borta ett tag och att få sakna och känna sig saknad.
Och så är det alltid lite extra mysigt att komma hem då!
sv: Jaså? Ja det är inte roligt att bara gå och vänta. Jag har försökt acceptera att jag inte kommer komma in i höst, även fast jag inte vet ännu. Det blir helt enkelt lättare så. Och så har jag ju en inte helt otrevlig Plan B
Plan B är biomedicin på Karolinska eller i Uppsala. Jag är ju väldigt intresserad av det också, och första tiden på biomedicin är väldigt lik första tiden på läkarlinjen har jag hört!
