It's me and my subconscious...

Har kännt mig hur bra som helst idag, stark, kände att jag kunde klara vad som helst. Det är väl inget problem om vi inte befinner oss i samma stad, om vi inte hörs av, eller inte ses en helg. Jag kan klara mig själv, jag kan bli något vettigt, jag kan göra något bra av mitt liv. Allt kändes bara så bra. Framtills jag satte mig framför TV:n med föräldrarna. De tittade på "Himlen kan vänta", ett program på SVT om unga människor som drabbas av dödliga sjukdomar då de är mitt uppe i livet. Det fick mig verkligen på annat humör. Vad hemskt att veta att livet med den/de man älskar allra mest är på väg att ta slut! Funderade faktiskt flera gånger på att gå ifrån och göra något annat, men programmet fängslade mig ändå lite. Livskraften och viljan hos de drabbade. Vad starka de måste vara!

Allt kan ta slut så fort, utan att man hinner tänka. Vad skulle man göra? Usch, det är sådant jag egentligen inte vill tänka på... Det är verkligen hemskt.

(Vad är det förresten med att jag saknar mer då vi inte är i samma stad? Är det för att vi inte spontant kan åka och träffas? Undermedvetet måste det vara så. Om vi varit i Gbg båda två och sen inte setts på fyra dagar hade jag väl överlevt? Suck, jag är bra konstig jag. Annan stad ett par dagar och en hel helg är inte ens farligt.)

Ta vara på varandra och på tiden!
/S

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0