Strangershouse

Japp, då är det lördag igen och vad gör jag? Sitter hemma vid datorn... Som vanligt då man inte har något vettigt och socialt att göra, då slösar man bort tiden vid datorn, och det är det jag gör nu. Fram tills hockeyn börjar vid nio, då sitter jag bänkad, heja Sverige! Något annat vettigt planerat? Skulle inte tro det. Inte en lördagkväll inte.

Förövrigt har jag haft en stressig vecka, med rep och spelningar på musikskolan direkt efter skolan. Igår var det finalkonsert, och det gick hur bra som helst! Helt grymt bra, hoppas att vi får en inspelning av det sen. Henrik var och kollade, och även han tyckte att det var bra... Som tur var. För mig var det den viktigaste konserten, med den viktigaste publiken, det var nu det gällde liksom. Bra gick det också som tur är. Det var verkligen skitbra och hur kul som helst med discoprojektet, och tack alla ni som kom och kollade på oss!

Efter att ha ätit en halvbra middag med resten av kompbandet och orkestern och halhjärtat kollat på de halvdansande människorna på discot gick jag hem från Partille centrum för att mysa med Henrik som jag hade skickat hem till pappa och "Var fan är mitt band"... Det var riktigt skönt att komma hem faktiskt, och skönt att träffas, det var ju nästan en vecka sedan nu igen... Fy. Låt det inte gå så lång tid igen. Snälla. Sen, halvdöda av trötthet gick vi in och kollade på de sista perioderna av hockeymatchen, vilken Sverige förlorade. Dumt. Somnade iallafall som stockar, framtills att jag drömde mardrömmar... Sen blev det inget mer vettigt gjort av den dagen, mer än en god lunch, (inte lagad av mig) och en lång snabb promenad innan Henrik begav sig mot bussen för att åka hemåt igen...

Jag vill bara säga att jag hatar att vara på dåligt humör. Inte för att någon skulle gilla det iofs...

Jag avskyr att det går ut över dem som jag gillar allra mest, att jag vet om det, men inte kan göra något åt det. Det gör det ju inte bättre att jag vet precis vad det beror på, och blir irriterad på mig själv för att jag tar åt mig så mycket. Fast tar åt sig är väl inte rätt ord, för det är ju egentligen inte utifrån det kommer, det är ju jag som förstorar allting. Det avskyr jag mig för, och då blir det värre. Smidig ond cirkel va? Förvirrat blev det också så att det förslår.

Solen har försvunnit. Kylan är tillbaka. Tyvärr, det avskyr jag. På sämre humör blir jag dessutom. Som sagt. En massa plugg har jag också att göra, men det har inget med allt att göra egentligen. Det gör det bara värre i slutändan liksom. Fast det är inte så illa. Egentligen.

Idag och igår var iallafall en av de mysigare, jag hade längat efter dig så. Det var skönt att få prata "på riktigt" igen, inte bara ströprata lite strunt i telefonen. Visserligen är det mysigt det också och jag skulle inte för något i världen vara utan alla fina samtal, men det är ändå något visst att höra en röst från mörkret och få ligga i en varm famn! En fin dag med ett lite för abrubt slut, men det kan jag leva med :)

Vad det hjälper batt skriva lite...

På återseende snarare än sist hoppas jag!
/S